Tuesday's girl

Jag blir alltid lika förvånad när jag hör klasskompisar diskutera om saker som de inte förstår och jag tänker "ska vi kunna det där OCKSÅ?". Det här måste betyda att jag inte har lagt ner särskilt mycket tid på att plugga och därför blir helgen en mycket spännande upplevelse. Jag sitter och försöker gå igenom saker nu och sen åker vi uppöver. Imorrn blir det hårdkörning hela långa dagen. Lördag bröllop och hemfärd hit ner igen. Sen blir söndag en pluggdag också. Måndag och tisdag ska jag nog sluta upp med några klasskompisar och plugga där. Man blir mer peppad då. Hoppas det funkar. Annars är jag körd på onsdag.

Först, lite bakgrundsfakta. Jag har alltid tyckt mycket om NO-ämnena på grundskolan och på gymnasiet gick jag den naturvetenskapliga linjen med biologi och kemi bland de absoluta favoritämnena. Jag tyckte också mycket om språk, men det är en annan historia. Dessutom så brukar jag se Cityakuten så fort det blir tillfälle och ser gärna andra sjukhusserier och medicinska dokumentärer. När man är yngre är det alltid lättare med framtidsplaner för de ligger, som sagt, i framtiden. Man behöver inte göra så mycket just då. Men när man börjar komma till den punkten då det gäller, då skolresultat verkligen räknas, då är det hur svårt som helst att välja väg.

Förut funderade jag på att bli läkare, just för att det verkar så intressant att läsa till läkare. Men med åren har jag kommit på att det är en lång utbildning (5,5 år) och sen ska man göra AT- och ST-tjänstgöring och innan man är proffs på nåt alls inom läkaryrket så är man gammal. Ja, i alla fall nästan. Sen känner jag också att jag inte skulle klara av att vara läkare. Det är en sån stor ansvarsbit att vara läkare och kunna diagnostisera alla möjliga sjukdomar. Men jag beundrar de som vet att de vill bli läkare och faktiskt också kämpar för att komma in. För min del hade det ändå varit kört eftersom man måste ha 20,0 i snitt på betygen och/eller himla bra på högskoleprovet eller klara sig igenom en intervju. Jag är nog inte gjord för sånt.

Jag har även funderat på att läsa till sjuksköterska, och sedan vidare till barnmorska. Fast när jag tänkt efter så har jag aldrig velat jobba som sjuksköterska, det skulle mest vara kul att läsa om olika sjukdomar och läkemedel och kroppen och så. Sen kom jag även fram till att om jag nu får barn nån dag, så kommer jag ju att veta allt det som händer då, utan att behöva vara barnmorska. Nu skulle det ju vara riktigt spännande att få ta emot ett nytt liv till världen, men kanske inte just för mig eller just nu.

Tandläkare då. Jag har alltid tänkt och varit emot att läsa till tandläkare för att det skulle vara det "näst bästa", alltså det som ligger snäppet under läkare, bara för att det skulle vara prestige eller en jakt på bra lön. Så fram tills början av förra året så hade jag inte en enda tanke på att läsa till tandläkare. Jag hade det väl i bakhuvudet som allt annat, men jag tror att det var svärfar som sådde ett litet frö när han började prata om att tandläkare, ja, det vore något. Så blev det tydligen.

Men, då kommer vi in på nästa bit. Varför har jag då egentligen bestämt mig för att läsa till tandläkare? Är inte det ganska likt läkare? Jo, säger jag. Eftersom jag är så intresserad av den medicinska biten så verkar tandläkare faktiskt som ett smart val. I slutändan blir man ju ändå specialiserad på sånt som har med tänder och munnen att göra, alltså inte fullt lika övergripande som för en läkare. Det är just det som känns skönt (inbillar jag mig i alla fall). Plus att tandläkarutbildningen har aningens lägre antagningspoäng. Jag tog mig in på högskoleprovsresultatet, fast jag hade rätt så hyffsat snitt-poäng. Tydligen var det många som sökte den här omgången.

Det ska bli intressant och spännande att börja läsa igen, men jag kan inte neka till att jag faktiskt börjar bli nervös. Jag menar, vart ska jag vara första dagen? Hur ska jag lära mig att hitta? Hur ska jag klara att läsa om svåra saker - på engelska? Hur ska jag klara hela den sociala biten, med klasskompisar och patienter? Men nog om det, jag tar det i ett senare inlägg om det känns som att det är nåt jag måste skriva om.

Jag skulle vilja veta, är det någon som egentligen vet vad de vill med sitt liv? Är det inte lika bra att bara följa med och hoppas på det bästa, alternativt lita på att det finns en plan därute? Ännu ett ämne att skriva om senare.