Regnig dag
Det har varit en regnig dag idag, men nu ikväll verkar solen ha hittat fram. Kul. Var ute och gick en bra promenad i regnet imorse, sen har jag mest varit lat. Rensat lite i gammhuset och längtat till torsdag. Far nog ner till Slussfors då. Blir skönt att träffa Daniel. Samtidigt är det så bra att vara ifrån varann, för man känner verkligen hur mycket man behöver varandra.
Ska lägga mig alldeles strax. Blir att ringa och prata av sig en stund först. Ibland kan jag fortfarande inte fatta att jag är gift med honom. Att jag är gift överhuvudtaget. Det har känts så avlägset så länge och sen hände det bara - pang! Nu har det snart gått ett helt år och jag är lika förvånad över att han såg mig och pratade med mig där för snart fem år sedan. Det måste ha varit meningen. Jag är så tacksam.
Ge mig nånting nytt
Ibland vill jag bara lägga ner och börja om på nytt, ha hela världen öppen framför mig. Vilja, kunna och våga göra precis exakt vad jag drömmer om. Men vad? Vad är det då jag skulle vilja göra och ha som jag inte redan har? Jag skulle aldrig vilja börja om helt på nytt, aldrig utan Daniel. Jag vill så gärna bara kunna ge mig i kast med att uppnå något som jag skulle vilja uppnå i mitt liv. Resa, lära mig om världen, lära mig om mig själv, lära mig om Gud. Jag har all denna längtan på nåt sätt, men jag kan inte sätta fingret på det. Vi brukar åka till några kyrkor på söndagar, och jag måste säga att det känns bra, det känns intressant och härligt att vara bland människor som vet. Eller ja, åtminstone tror. Jag vill uppleva så mycket och jag hoppas att jag har den kraften och det modet att förverkliga något av det jag vill. Det blev lite flummigt, jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Nu ska jag i alla fall ut och gå och försöka rensa i skallen med lite frisk luft.
Att gifta sig tidigt
För två år sedan hade jag inte en tanke på att gifta mig inom den närmsta framtiden. Det är klart att jag hade funderat på det förut, på hur drömbröllopet skulle se ut och vem jag skulle gifta mig med. Men det blir till en början aldrig mer än just drömmande, i alla fall inte innan man har hittat nån att verkligen gifta sig med.
För två år sedan hade jag och Daniel ganska just blivit tillsammans och det var just det man fokuserade på - att lära känna varandra ännu mer och bli varse om huruvida det verkligen var det här som gällde. Nu har jag aldrig haft något tvivel, men den första tiden tillsammans är ändå speciell. Eftersom jag alltid har varit den blyga typen, så var inte det här något undantag. Vi började ha kontakt med varandra redan under hösten 2003, men det tog alltså två år innan det blev något mer, trots att känslorna fanns där. Jag kan bara prata utifrån mitt eget perspektiv, men jag tror att båda var lite förvirrade och inte förstod vad som höll på att hända. Jag tror att andra runt omkring nästan förstod innan vi gjorde det.
Hursomhelst, vi blev tillsammans hösten 2005 och efter sommaren året därpå så närmade vi oss ett år tillsammans. Eftersom vi hade haft kontakt så pass länge innan så kändes det som att vi kände varandra otroligt bra redan och nånstans började vi prata om förlovning. Förlovning för mig, och för oss, har alltid betytt giftermål förr eller senare. När vi hade förlovat oss den 11/11 -06 var det några som påpekade att "då gifter ni er inom ett år då", men det hade vi inte alls tänkt. Dels för att jag tänkte att jag i alla fall skulle vara 20 år när vi gifter oss och dels för att vi kanske skulle hinna spara ihop lite pengar. Vi hade tänkt gifta oss först i december 2008, sen blev det sommaren 2008 och efter det sa vi februari 2008. Alla datum mer än ett år bort. Egentligen skulle det alltså vara nu som vi skulle ha kommit in i sluttampen på bröllopsplanerandet. Lång historia kort - vi orkade inte vänta. Vi orkade inte hålla på och planera i mer än ett år för en enstaka dag. I februari förra året bestämde vi datum och som bekant blev det den 11/8 -07, exakt nio månader sen vi förlovade oss.
Varför blev det då så att vi gifte oss så pass tidigt? Jag var 19 år, skulle fylla 20, och Daniel var 25 år, skulle fylla 26. Enkelt svar - kärleken och tron på att vi visste att det här var allt vi nånsin skulle kunna önska oss. Så varför inte slå till direkt och gifta sig när man vet allt det här, när man känner, litar på och älskar varandra? Visst, pengar är en del i det hela. Men det behöver inte vara dyrt att gifta sig. Jag tror att vi fick till ett ganska lagom dyrt bröllop, men det var aldrig en direkt fråga om pengar för oss.
På nåt sätt ville vi även ta saker i "rätt ordning". Alltså, förlova oss, gifta oss, flytta ihop och så småningom skaffa barn. Kom ihåg att det här är bara hur jag och vi har tänkt det och jag säger inte att någon annan ordning är "fel". Det här är bara det som är rätt ordning för oss. Jag ska inte heller hålla undan med att tron spelar in. Kanske mindre från min sida, men den spelar in.
Vad jag har märkt så har ingen varit direkt negativ till vårt bröllop. Jag har knappt ens hört någon som undrat varför vi gifte oss så tidigt. Men å andra sidan så kanske inte allt kommer fram till en direkt när det gäller sånt här. Föräldrarna blev i alla fall glada. Det jag var mest fundersam över var hur kompisarna skulle se på det, om de skulle tycka att jag var helt knäpp. Men jag har faktiskt inte hört något, vare sig direkt till mig eller något som kommit fram bakom ryggen. Det har känts riktigt bra att inte behöva veta att någon ställt sig oförstående till vårt beslut.
Tänk om man ångrar sig då? Ja, tänk om man ångrar sig. Men vet ni? Det vet man inte, och man kan inte utgå från att man kommer att ångra sig. Man måste utgå från att nu är det vi och vi ska kämpa för det här. Man måste lägga ner hela sin själ i sin relation, i sitt äktenskap. Ibland är det jobbigt, då får man kämpa och ta sig igenom det tillsammans. Ibland är det underbart, då får man njuta av det härliga livet man har tillsammans. Tillsammans. Man måste våga ta chansen, även när den uppenbarar sig såhär tidigt i livet. Jag känner det som att vi har haft tur att hitta varandra så tidigt, för vi har så mycket framför oss.
Jag har nog inte fått med allt jag ville få med, men nu vet jag inte vad mer jag ska skriva. Vad tycker ni? Har jag missat att ta upp något viktigt? Är det något som låter jättekonstigt? Kommentera!
För två år sedan hade jag och Daniel ganska just blivit tillsammans och det var just det man fokuserade på - att lära känna varandra ännu mer och bli varse om huruvida det verkligen var det här som gällde. Nu har jag aldrig haft något tvivel, men den första tiden tillsammans är ändå speciell. Eftersom jag alltid har varit den blyga typen, så var inte det här något undantag. Vi började ha kontakt med varandra redan under hösten 2003, men det tog alltså två år innan det blev något mer, trots att känslorna fanns där. Jag kan bara prata utifrån mitt eget perspektiv, men jag tror att båda var lite förvirrade och inte förstod vad som höll på att hända. Jag tror att andra runt omkring nästan förstod innan vi gjorde det.
Hursomhelst, vi blev tillsammans hösten 2005 och efter sommaren året därpå så närmade vi oss ett år tillsammans. Eftersom vi hade haft kontakt så pass länge innan så kändes det som att vi kände varandra otroligt bra redan och nånstans började vi prata om förlovning. Förlovning för mig, och för oss, har alltid betytt giftermål förr eller senare. När vi hade förlovat oss den 11/11 -06 var det några som påpekade att "då gifter ni er inom ett år då", men det hade vi inte alls tänkt. Dels för att jag tänkte att jag i alla fall skulle vara 20 år när vi gifter oss och dels för att vi kanske skulle hinna spara ihop lite pengar. Vi hade tänkt gifta oss först i december 2008, sen blev det sommaren 2008 och efter det sa vi februari 2008. Alla datum mer än ett år bort. Egentligen skulle det alltså vara nu som vi skulle ha kommit in i sluttampen på bröllopsplanerandet. Lång historia kort - vi orkade inte vänta. Vi orkade inte hålla på och planera i mer än ett år för en enstaka dag. I februari förra året bestämde vi datum och som bekant blev det den 11/8 -07, exakt nio månader sen vi förlovade oss.
Varför blev det då så att vi gifte oss så pass tidigt? Jag var 19 år, skulle fylla 20, och Daniel var 25 år, skulle fylla 26. Enkelt svar - kärleken och tron på att vi visste att det här var allt vi nånsin skulle kunna önska oss. Så varför inte slå till direkt och gifta sig när man vet allt det här, när man känner, litar på och älskar varandra? Visst, pengar är en del i det hela. Men det behöver inte vara dyrt att gifta sig. Jag tror att vi fick till ett ganska lagom dyrt bröllop, men det var aldrig en direkt fråga om pengar för oss.
På nåt sätt ville vi även ta saker i "rätt ordning". Alltså, förlova oss, gifta oss, flytta ihop och så småningom skaffa barn. Kom ihåg att det här är bara hur jag och vi har tänkt det och jag säger inte att någon annan ordning är "fel". Det här är bara det som är rätt ordning för oss. Jag ska inte heller hålla undan med att tron spelar in. Kanske mindre från min sida, men den spelar in.
Vad jag har märkt så har ingen varit direkt negativ till vårt bröllop. Jag har knappt ens hört någon som undrat varför vi gifte oss så tidigt. Men å andra sidan så kanske inte allt kommer fram till en direkt när det gäller sånt här. Föräldrarna blev i alla fall glada. Det jag var mest fundersam över var hur kompisarna skulle se på det, om de skulle tycka att jag var helt knäpp. Men jag har faktiskt inte hört något, vare sig direkt till mig eller något som kommit fram bakom ryggen. Det har känts riktigt bra att inte behöva veta att någon ställt sig oförstående till vårt beslut.
Tänk om man ångrar sig då? Ja, tänk om man ångrar sig. Men vet ni? Det vet man inte, och man kan inte utgå från att man kommer att ångra sig. Man måste utgå från att nu är det vi och vi ska kämpa för det här. Man måste lägga ner hela sin själ i sin relation, i sitt äktenskap. Ibland är det jobbigt, då får man kämpa och ta sig igenom det tillsammans. Ibland är det underbart, då får man njuta av det härliga livet man har tillsammans. Tillsammans. Man måste våga ta chansen, även när den uppenbarar sig såhär tidigt i livet. Jag känner det som att vi har haft tur att hitta varandra så tidigt, för vi har så mycket framför oss.
Jag har nog inte fått med allt jag ville få med, men nu vet jag inte vad mer jag ska skriva. Vad tycker ni? Har jag missat att ta upp något viktigt? Är det något som låter jättekonstigt? Kommentera!